När ångesten äter upp en..

Allt är skit. Jag bryter ihop hela tiden, jag är konstant ledsen och deppig. Jag mår inte bra alls. Det värsta är att jag inte vet varför. Är det på grund av mina mediciner? Eller för att min livsglädje dog med min älskade hund Maja 3/7? Eller för att skolan snart börjar, och jag vet hur jobbigt det är för mig, kommer jag verkligen klara det? Eller är det kanske så att det är tredje året i rad med sommardepression? Är det allt tillsammans som gör det, eller är det kanske av helt andra skäl? Jag vet inte... Folk undrar hur jag mår, vad jag känner och hur dom kan hjälpa mig. Men hur ska jag kunna berätta för dom när jag inte vet själv?! Så mycket ilska, men främst frustration drar det med sig, folk som vill hjälpa lite för mycket.
Mest tid spenderar jag just nu i sängen, tittar på serier i mobilen och stänger ute allt annat. Jag orkar gå upp med valpen vid 5, men sen är jag trött, ledsen och finner allt meningslöst. 

Jag kan inte längre skilja på vad som faktiskt händer, och det som pågår i min hjärna. Allt är bara ett blurr, jag vet inte vad det är för dag eller vilken tid på dygnet det är. Jag vet inte vart eller vem jag är..

Jag behöver hjälp, riktig, professionell hjälp. Nu, direkt. Men nej, BUP skriver ut mediciner (som egentligen mest ger mig biverkningar) och tror att allt blir bra. Jag har fått erbjudandet att prata med en psykolog där, men jag är så arg. När jag verkligen behövde någon att prata med så fanns det inte. Vi tjatade och tjatade på BUP men ingen hjälp fanns att få. Runt ett år senare fick jag prata med en tjej, en psykolog på BUP. Men hela mitt förtroende för dom som jobbar där var, och är fortfarande, borta. Jag vill inte prata med dom, för jag litar inte på dom. Dom skrev ut mediciner som gjorde mig mer och mer självmordsbenägen, och vägrade ge mig någon att prata med. Varför skulle dom nu vara villiga att hjälpa mig?

Nej, all min energi och vilja är borta. Varje gång jag lyckas bygga upp så jag mår någorlunda bra (läs: vill inte ta livet av mig typ) så rasar det lika fort igen. 

Jag har inget minne alls av hur det är att faktiskt vara lycklig. Jag vet egentligen inte ens om jag någonsin varit det? Genuint glad, utan ångest? Kommer ihåg såå många gånger i min barndom där jag haft hemsk ångest, redan som mycket ung. Då visste jag ju inte var det var och var rädd att berätta, ingen skulle ju tro på att jag nästan började gråta och må jättedåligt av småsaker som att plocka ihop mina leksaker när jag var liten? Dom skulle ju bara tro jag var lat..
Men det var verkligen ångest. Jag har alltid varit väldigt impulsiv, dragit igång saker och sen efter en stund inte orkat alls, och då fått enorm ångest för att jag ju faktiskt måste fortsätta, för man var ju tvungen att plocka i ordning efter sig.
Detta är en av anledningarna till att jag har denna blogg och verkligen försöker så mycket jag orkar. Jag vill inte att någon ska behöva ha det så som jag haft det, någonsin. Jag vill sprida detta så att alla får läsa om hur det faktiskt är att leva med dessa problem. Oavsett vad för diagnos man har; asperger, ADD, depression, ångest, ADHD, borderline, bipolär, vad som helst. Vi jävlas inte med er andra. Vi är inte lata eller hyperaktiva för att göra livet surr för er, vi gör det för att det är såna vi är. Vi kan inte hjälpa hur vi är.

Snälla alla, sluta be oss att vi ska ändra oss. Ni kan relativt lätt, men det kan inte vi. Det tar extremt mycket mer jobb och energi för att vi ska kunna ändra oss, men vi jobbar hur mycket som helst. Det är fan inte vi som är lata, det är ni.
1 ThereseC:

skriven

Hej!
Du har det fortsatt jobbigt ser jag, men tack för att du delar med dig i alla fall :) Det är fint att få läsa det du skriver även om du mår dåligt.
Du hade fått någon att prata med på BUP? Efter att du först blivit nekad? Av det du berättar verkar det som om det väckte en massa ledsnad och ilska att först bli nekad, det är inte så konstigt, vem som helst skulle reagera som du, men jag tror det är bra om du berättar om det här för din kontakt på BUP och hur det påverkar din förmåga att känna tillit till att BUP finns för dig när du behöver deras stöd. Det är jätteviktigt att du pratar om det. För om du ska kunna ta till dig hjälpen de har att erbjuda behöver du bygga upp din tillit till dem. Har du berättat för dina föräldrar hur sviken du känner dig av BUP? Det är bra om du tar stöd av dem. Dela alla sådana här saker. Det är supertungt att gå och bära på själv. Jag tycker inte att det är konstigt att du har ångest just nu. För när du berättar om det här kan jag föreställa mig att du känner dig både ensam, sviken, missförstådd och övergiven. Dela det här med någon! Bär inte på smärtan ensam. Berätta, precis som du just nu gjorde på bloggen!
Kram och ta hand om dig
Therese

2 ThereseC:

skriven

Hej Igen!
När du mår bättre och orkar skriva lite igen, kan du inte berätta om Maja då? Jag förstår att du är ledsen över att hon har lämnat jordelivet och att det kanske kan kännas svårt att skriva om henne. Men det kan också kännas skönt att få minnas era goa stunder tillsammans och vara glad över det ni hade. Det kan också kännas bra för dig att berätta för andra vad hon egentligen betydde för dig, så att folk förstår. Jag skulle gärna vilja läsa om henne eftersom hon verkar ha varit så speciell för dig. Kämpa på ! Kram Therese

3 ThereseC:

skriven

Hej Där!
Tips!
Gå in på www.motfriskaandetag.blogg.se och läs historien om kvinnan med de två krukorna.
(Hon som skriver bloggen kallar sig Mellis och skriver om vägen ur ett självskadebeende och mot ett friskt liv, väldigt spännande läsning tycker jag. Hon har ett mycket positivt fokus vilket jag gillar)
Kram Therese

Kommentera här: